Jag blir sådär löjligt stolt och glad för minsta lilla framsteg som dottern gör.

Första leendet, första skrattet, första jollret, första gången hon lyfte huvudet själv, första gången hon var stabil nog i benen att stå i famnen (med hjälp förstås), första gången hon greppade en leksak, första gången hon fick smaka gröt och lyckades svälja, första vändningen och därefter första varvet.. osv. Små saker som för mig betyder så mycket!

Nu dröjer det nog inte länge tills hon kan sitta, alldeles själv.