Det är nu fyra månader sedan hon kom, det är inte klokt vad snabbt tiden går!

Pluttan måste ju stå framme också!

Vi tog bilder till tidningen i mitten av januari och igår trillade de ÄNTLIGEN ner i brevlådan, bättre sent än aldrig!

Imorse vaknade sötnosen vid 05.15, lagom tid att gå upp va? ;)

Världens bästa make fyllde år idag!

Lillhjärtat och jag vaknade vid halv sju och väntade på att han skulle vakna, men vid halv åtta kunde vi (läs jag) inte hålla oss längre så då väckte vi Henke med frukost på sängen och paket. Sedan dess har vi haft en alldeles ljuvlig dag och kväll, och lillhjärtat har varit världens gulligaste idag. Lillhjärtat strålade ikapp med solen...

En glad tjej poserar i sin nya, något stora men supersöta vårjacka

Det här är den låt jag spelar sönder på Spotify just nu, den är ju sååå bra:



Den går varm här om dagarna, fast lillhjärtat vill hellre lyssna på den barnvänliga (och väldigt färggranna) versionen av LMFAO's låt istället:

;)

Trevlig fredagskväll!

Var på gymmet ikväll, lyfte några kilon hit och dit, kors och tvärs, upp och ned.. fi tusan vad jobbigt det var. Bland karlar stora som ladugårdsväggar, sådär muskulösa att de nästan ser fyrkantiga ut, och som lyfter 100 kg som om det vore 2...där satt jag och kämpade med fjantigt låga vikter. Ville inte att de där fyrkanterna skulle se exakt hur lite vikt så självklart la jag på trippelt så många kilon på maskinerna när jag lämnade dem ;) Det såg bra ut iallafall, men jag kände mig svagast i stan. Resan till en stark kropp kommer att bli lång, det är en sak som är säker.

Började träna igen för två veckor sedan och blev nästan lite deppig när jag fick svart på vitt hur svag jag blivit och hur dålig konditionen blivit. Det blir ju såklart så när man är gravid, det förstår ju vem som helst - att träna är inte direkt det första man prioriterar när man känner sig stor, rund och tung där i vecka 30+. Och inte hade jag kunnat träna med mina höfter som bara värkte och värkte...i slutet kunde jag inte ens gå till Ica Nära (knappt 1 km) utan att få skitont och bli sittandes resten av kvällen...

Men ändå, så är det inte så kul att veta att man är på ruta ett igen. Det är så segt och omotiverande när man inte orkar som man brukade, flåsar av minsta lilla ansträngning och får träningsvärk av all typ av motion. Men men, det måste göras, den långa resan måste bli av. Min kropp behöver träna, jag får ont här och där annars och känner mig trött och slö. Jag mår bra när jag känner mig stark och uthållig, jag får bättre hållning och blir så avstressad, harmonisk och glad - en bättre människa helt enkelt. Efter ett träningspass blir man sådär skönt trött och slut i kroppen, men ändå så pigg. Åh vad jag längtar efter den där piggheten som regelbunden träning ger..

Men man får se det positivt, är man svagast i stan så kan det bara bli bättre! ;) Jag har iallafall börjat ta de första stegen på den långa resan...tummen upp för mig!

Det bådar gott.

Förra veckans nätter var inte roliga (vet inte om det beror på vaccinationen eller förkylningen) och det gjorde inte direkt underverk för lillhjärtat humör på dagarna...om man säger så. Men i nättres sov hon så gott, vaknade bara ett par gånger och idag har hon varit som en solstråle! Så himla skönt...det verkar som om denna vecka blir lite bättre, för oss båda.

Som sagt, det bådar gott!

Ser du vår katt Baileys på bilden?

Ja, det ÄR tassar du ser! Vi har nämligen takduk istället för fast tak i köket (än så länge), då det varit takelement där en gång i tiden...och efter att vi bytte kyl och frys i julas så är det en liten (tillräckligt stor) glipa ovanför dem upp mot taket... Och nu har Baileys fått vingar och tagit sig in där och upp över taket - där hon INTE borde vara! Tokiga katt!

Nu ska jag bara få henne att inse att hon ska komma ner...hm!

Mitt lilla och mitt stora hjärta <3

I den här familjen gillar vi att mysa, tresitssoffan står tom och istället har vi trängt ihop oss i tvåsitssoffan - mamma, pappa, barn och två katter. Soffmys!