Var på gymmet ikväll, lyfte några kilon hit och dit, kors och tvärs, upp och ned.. fi tusan vad jobbigt det var. Bland karlar stora som ladugårdsväggar, sådär muskulösa att de nästan ser fyrkantiga ut, och som lyfter 100 kg som om det vore 2...där satt jag och kämpade med fjantigt låga vikter. Ville inte att de där fyrkanterna skulle se exakt hur lite vikt så självklart la jag på trippelt så många kilon på maskinerna när jag lämnade dem ;) Det såg bra ut iallafall, men jag kände mig svagast i stan. Resan till en stark kropp kommer att bli lång, det är en sak som är säker.

Började träna igen för två veckor sedan och blev nästan lite deppig när jag fick svart på vitt hur svag jag blivit och hur dålig konditionen blivit. Det blir ju såklart så när man är gravid, det förstår ju vem som helst - att träna är inte direkt det första man prioriterar när man känner sig stor, rund och tung där i vecka 30+. Och inte hade jag kunnat träna med mina höfter som bara värkte och värkte...i slutet kunde jag inte ens gå till Ica Nära (knappt 1 km) utan att få skitont och bli sittandes resten av kvällen...

Men ändå, så är det inte så kul att veta att man är på ruta ett igen. Det är så segt och omotiverande när man inte orkar som man brukade, flåsar av minsta lilla ansträngning och får träningsvärk av all typ av motion. Men men, det måste göras, den långa resan måste bli av. Min kropp behöver träna, jag får ont här och där annars och känner mig trött och slö. Jag mår bra när jag känner mig stark och uthållig, jag får bättre hållning och blir så avstressad, harmonisk och glad - en bättre människa helt enkelt. Efter ett träningspass blir man sådär skönt trött och slut i kroppen, men ändå så pigg. Åh vad jag längtar efter den där piggheten som regelbunden träning ger..

Men man får se det positivt, är man svagast i stan så kan det bara bli bättre! ;) Jag har iallafall börjat ta de första stegen på den långa resan...tummen upp för mig!