Ikväll har jag hälsat på hos en gammal och ensam tant. Jag köpte med mig mat och varsin stor semla och åkte dit och OJ vad glad hon blev :D Hon blev så glad att hon grät. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, stort som smått, dåtid, nutid och framtid. Det var intressant, det är alltid intressant att höra vad varje människa bär på för historia. När jag skulle gå så tackade hon många gånger för att jag kommit och grät en skvätt till. Tänk vad lite som krävs för att glädja en människa egentligen...

Efter en lång och frisk promenad efter besöket sitter jag här och myser i soffan med en kopp te och har under kvällen kollat på Spårlöst. Darlingen tycker det är fånigt men jag gillar programmet, för man blir så glad och rörd när "sökarna" hittar en eller flera försvunna familjemedlemmar. Själv har man ingen aning om vad de går eller gått igenom under åren, man ser ju vad som händer i programmet men förstår inte exakt hur de känner, eftersom man haft med sig hela sin familj med sig genom hela livet. Man har aldrig behövt fundera över sådana saker - kärnfamiljen och tryggheten har alltid funnits där. Vad jag är glad att jag haft den uppväxten jag haft. En parentes bara.

Hur som helst, darligen tycker det är ännu fånigare när jag blir rörd och fäller en tår eller två när jag kollar på tv eller film - men framför Spårlöst var det min tur. Tårar måste ju inte innebära att man är ledsen, glädjetårar är faktiskt härligt befriande. Oavsett med eller utan tårar, om du gläds själv eller sprider glädje till andra - bara ett leende, en vänlig gest eller ett vändligt ord gör mycket.

Tänk på det när du möter nästa människa! :)